VD-bloggen

Näringslivsministern Annie Lööf besökte Academicum idag 25/4 vid tolvtiden. Det var kaffe och bullar och samtal om hur Academicum arbetar för att bistå akademiker.

Academicum representerades av Bo Wennström, Christina Frimodig samt Cécile Thuillier.  Cécile berättade om hur hon själv, som nyanländ för några år sedan och utan kunskaper i svenska, hade fått en karriärstart genom SFI, jobbcoachning, praktiktjänstgöring som sedan lett till en anställning som assistent och nu en chefsposition på Academicum. Avgörande, framhöll Cécile var att snabbt komma in i språket samt att få praktik. Christina berättade om projektet Korta vägen som hon leder och där det just nu är ca 20 akademiker som precis startat med kompetenser inom medicin, pedagogik, administration m m.  Bo berättade om Academicums resultat och hur vi anpassat vår organisation för att på bästa sätt vara ”nischade” mot akademikergruppen och där agentmodellen visat sig fungera bra.

Ministern lyssnade och fick feed-back på flera idéer och förhoppningsvis några bra exempel att använda!

Förra veckan var det Humanioradagarna. Anna och Maria tipsade mig om att det gick att stödja humanisternas affärsidéer med ett stort eller ett litet bidrag. Jag tyckte det var en utmärkt idé och vi satsade lite pengar  på det förslag som vi tyckte var mest intressant. Anna och Maria redovisade  de olika förslagen och vi hade samma åsikt om vilket förslag som vi ville stödja. Själva upplägget var “fund raising” – inte tunga investerare, utan lite pengar för en fortsatt utveckling och ett engagemang från “investeraren”.  Vi ska träffa “vårt” företag om ett par veckor. Det blir spännande! Då är det dags att lyssna mer, kanske göra en affärsplan, kanske starta bolag och marknadsföra idén ordentligt. Vem vet?

Att vi stödjer detta och liknande projekt på Academicum beror på att vi tror mycket på företagande, inte minst humanisters. Varje universitetsämne har ett gränssnitt mot “det kommersiella” och det är just kommersialiseringen av kunskap som skapar förutsättningar för både forskning och  jobb. Dessutom: utan kommersiell verksamhet, så finns ingen idéell!

Arbetsmarknadsutbildningar är socialdemokraternas paradgren. Moderaternas paradgren är däremot matchning. Alliansregeringen införde därför jobbcoachning som en nyhet 2009 i den statliga arbetsförmedlingens verksamhet. Detta kritiserades av socialdemokrater och när Alliansregeringen minskade på arbetsmarknadsutbildningar så kritiserades det av Socialdemokrater. Så vem har rätt?

Som jag ser det är åsiktsskillnaden begriplig i politiskt avseende.  Partierna tittar på sina kärnväljare som är arbetssökande med frågan, vad krävs? Det innebär att borgerligheten tittar på akademikergruppen. Den har inget behov av arbetsmarknadsutbildning (generellt sett), men däremot av matchning. Socialdemokraternas kärnväljare har däremot inte någon akademisk utbildning men behöver en utbildningsinsats för att bli “matchningsbara”. En komplett arbetsmarknadspolitik behöver alltså bägge åtgärderna.

Distingsmarknaden var under medeltiden  en tidpunkt då menigheten i Uppland träffades och gjorde upp tvister inför en domare. Men tiderna har på ett lyckligt sätt förändrats: i dag är Distinget en trevlig tillställning där delar av näringslivet (ca 200 företagare) träffas tillsammans med representanter för kommunen, landstinget, länsstyrelsen och universitetet m m. Arrangör av Distinget är Handelskammaren. I år gick det hela av stapeln på Stadstetaern i Uppsala och jag var inbjuden att tala.  Du kan läsa en sammanfattning av  de olika anförandena på: http://www.chamber.se/distinget-2013.aspx

I fredags gjorde Uppsala universitet en release för Korta vägen. Det är ett spännande projekt och viktigt genom att det syftar till att förkorta ledtiden till jobb.Vi är tre aktörer som samarbetar: Academicum, Uppsala universitet samt Folkuniversitetet och deltagarna i programmet får en kombination av åtgärder för en karriärstart i det nya landet. I projektet ingår därför: språkundervisning, samhällskunskapsundervisning, IT, praktik, Studie- och karriärvägledning.

http://www.uu.se/nyheter/nyhet-visning/?id=1617&area=1,2,3,13,16,17&typ=pm&na=&lang=sv

Något jag uppskattar är att projektet så tydligt markerar att invandrare är resurser som vi i Sverige har turen att få ta emot. Ett land har ju fundamentalt ett problem när folk flyttar ut från landet och omvänt en fördel när folk flyttar in. Då tillförs resurser. Det gäller för visso alla invandrare men det är särskilt tydligt beträffande akademiker som kommer till Sverige med färdiga utbildningar såsom: ingenjörer, jurister, läkare, tandläkare m m. Utbildningsinvesteringen är ju för dessa redan gjord.  Att snabbt se till att invandrare får jobb är därför en tillväxtförutsättning och en intressant utmaning där vi på Academicum och våra parters kommer att bidra på bästa sätt.

Jag gjorde en presentation på Distinget i Uppsala för ett par veckor sedan. Det är Handelskammaren som samlar företag och intressenter från kommun, landsting, länsstyrelse och universitet m fl. Mitt tema var: Det finns ett kompetensöverskott i Sverige med ca 65 000 arbetssökande akademiker och flertalet inom teknikyrken. Mot det stod påståendet från företagen att det i själva verket råder ett kompetensunderskott!   Företagen har svårt att hitta kompetens, i synnerhet ingenjörer!!

Går detta att förklara? Hur är det möjligt att påstå att det finns kompetensunderskott med 65 000 arbetssökande personer med universitetsutbildning?

Lyckligtvis finns en förklaring!

Vi gjorde på Academicum en djupstudie av 15 företag inom olika brancher med frågan: Hur rekryterar ert företag? Svaret var att företagen rekryterade  - så gott som uteslutande –  i befintliga kontakter, d v s kontaktnätet var avgörande. Konkret innebar detta att studenter som skrivit examensarbeten eller kontakter som tagit i de akademiska subkulturerna såsom UppsalaBio var avgörande. Sällan skedde rekryteringen genom annons. Att det är ett bekymmer för t ex invandrade akademiker som befinner sig utanför kontaktnäten är uppenbart.

Vår studie får också stöd i en studie från Svenskt Näringsliv som visar också att svenska ungdomar anser att kontakter är mycket viktiga för att få jobb; något som inte gäller för andra länder.

Detta förklarar paradoxen. Svenska företaget HAR en brist på kompetens (i sina kontaktnät) och samtidigt finns ett kompetensöverskott (utanför kontaktnäten).

Frågan är: Varför har det blivit på detta viset?

Nu startar Jobbcoachningen  igen.

Och med ett kontrakt som är ca 10 år långt. Det är klokt. Konjunkturcyklarna svänger så pass snabbt att längre perioder med möjlighet tillförändring under perioden är nödvändiga. Den nya upphandlingen som arbetsförmedlingen genomför är både lik och olik den föregående. Nytt är att projektet är mer uppstyrt – på gott och på ont. Nytt är ett krav på minst 16 timmars coachning; vidare krävs att coacherna är akademiker eller har annan kvalificerad kompetens. Nytt är också krav på handikappanpassade lokaler och krav på utrustning. Positivt är att styrningen tar bort  aktörer med budgetmodeller. Vissa företag har t ex  haft coachning via videokonferens! Det är nu omöjligt.  Academicum lämnar anbud i den nya upphandlingen och räknar med att efterhand etableras på samtliga universitets- och högskoleorter. I den förgående upphandlingen var ca 800 företag med och det var i stort sett omöjligt för en arbetssökande att orientera sig i den stora mängden företag. Gissningsvis kommer mängden att bli mindre nu och skapa bättre förutsätttninar för individen att göra ett rationellt val.

Idag hade jag och Stig-Björn Ljunggren (som sitter i Academicums styrelse) en debattartikel på Svd.se. Temat var att ca 60 000 akademiker är utan jobb och att akademiker bör ses som en prioriterad grupp, inte minst för att vårda utbildningsinvesteringen som individ och samhälle gjort. Sammanlagt är för närvarande ca 100 000 000 000 kr (ett hundra miljarder) på räntelöst konto.

Drygt 100 kommentarer har lagts upp. Ett vanligt tema är att akademikerna får skylla sig själva som väljer irrelevanta utbildningar men många är också positiva till debatten som sådan! I topp på den negativa listan finns genusvetarna och språkvetarna, d v s humanister. Åsikten stämmer med den vanliga fördomen att ”har man gått naturvetenskaplig linje på gymnasiet så finns inga problem!! Och ”väljer man humaniora så får man räkna med trubbel!” Men det är fel.

Ser man till facit (SACO:s statistik) så ser man snabbt att uppdelningen mellan ”flummiga” ämnen och mer rejäla inte är relevant. Se på fakta!

I november var ca 60 000 akademiker utan jobb. Av dessa var 6900 humanister. Här ingår det som kritiseras mest: genusvetare, språkvetare, konstvetare o s v.

Tittar man på de ”hårda utbildningarna” så finner man: ca 10 000 ekonomer, 6 500 ingenjörer inom industri, 3 700 pers inom IT, 1500 fysiker och kemister, 1500 biologer samt ca 1000 matematiker.

Som framgår av siffrorna finns en stor mängd arbetslösa naturvetare.

Ett annat tema är ”laissez- faire” eller avskrivningstemat. Man säger: Det finns x antal jobb i Sverige och det är bara de jobben som går att söka och den som inte får jobb inom sin kompetens får söka en annan sorts jobb. Det är ett resonemang som förutsätter att skattebetalare och individ är beredda att skriva av utbildningsinvesteringen (ca 1 600 000 kr per person) efter något halvår utan jobb.

Men vad göra? Ja att skriva av ettusenmiljarder kronor är så klart oförnuftigt. I stället bör man vårda investeringen? Det betyder två saker: bättre matchning på den nuvarande arbetsmarknaden (coachning, praktikprogram) och att parallellt med det skapa en större arbetsmarknad. Det senare är det viktigaste och det svåraste. Men det Sverige behöver är företagande som ”Folkrörelse”. Då blir åkern större och avkastningen större.

I går (28 november) var jag värd för en grupp från Shenzhen i Kina som ligger ca 1 timmes tågresa från Hongkong. Shenzhen har en befolkning på ca 7 miljoner invånare och har en rasande tillväxt. Staden har sannolikt större befolkning än Sverige inom 5 år. Tillväxten beror bl a på att Shenzhen är en ekonomisk frizon inom Kina, ungefär på samma sätt som Hongkong. Effekten av detta är en enorm tillväxt och med en modern high tech industri, bl a tillverkas var femte mobiltelefon i Shenzhen.

Gruppen som ni ser på bilden kom från Shenzhens kommun (motsvarande ungefär svenska regeringskansliet) och leddes av Nan Ling till höger om mig och Li Yu till vänster om mig. Jag talade svenska och en tolk översatte. Vad var de intresserade av? Svaret var: den svenska modellen, d v s hur Sverige organiserat arbetsmarknaden; modellen med fackföreningar och arbetsgivarorganisationer; central lönebildning; maktbalansen mellan ledning och löntagare och den arbetsrättsliga lagstiftningen. Kanske är den svenska modellen – med kollektivavtal och arbetsmarknadens parter som en kompromiss mellan statlig styrning och en fri arbetsmarknad – en attraktiv modell för ett industriellt tillväxtland?

Det var ett trevligt möte och gruppen som är i Sverige i tre dagar lämnade Sverige för ett nytt nedslag i Europa och för att samla information.

Jag var för ett par veckor sedan på kick off för Venture Cup. Jag ingår i juryn i region Syd och hade tidigare bara hört talas om tävlingen samt bistått ett par deltagare med retoriska råd. Nu är jag alltså juryledamot. Vid Kick-offen, som var väldigt bra, fick vi reda på tillvägagångssättet och också träffa fjolårets vinnare (i region syd). Vi fick också fundera över vad vi trodde skulle bli svårt. Själva skrivarbetet och feedbacken kommer inte att bli svårt för mig. Jag har så pass stor vana av det från universitet och jobbet som retorikkonsult att det kommer att gå av sig självt. Nej problemet är nog på det kompetensmässiga och kreativa planet! För hur ska jag bedöma något jag inte begriper? Tänk om jag plötsligt får läsa om en helt ny produkt; kanske motsvarande Apple och tänk om jag är IBM-troende? Och tänk om skribenten inte har en kommunikativ förmåga som Steven Jobs utan är mer “normal”? Det är den verkliga utmaningen: att förstå. Jag ser fram emot att få mina sex bidrag!